Hej alla där ute. 

Jag anser mig inte vara någon författare men känner att jag bara måste börja skriva av mina tankar och funderingar.

Anledningen är DIABETES, japp helt klart med VERSALER. Jag är så förbannat trött på skiten!! 

Det är nu nästan exakt två år sedan dottern insjuknade. Dagen jag aldrig glömmer, den kommer finnas i mitt minne lika starkt som dagen hon föddes. 

Jag är själv typ 1 diabetiker sedan barnsben, så när vissa symptom började visa sig hos dottern förstod jag nästan genast var det barkade hän.

 Denna decemberdag 2011 var som vilka andra. Vi hade ätit middag och börjat plocka undan. Under middagen tyckte jag att dottern ( då sex år) drack kopiösa mängder mjölk. Tänkte inte så mycket på det. Varningsklockorna och sirenerna kom först, när hon tar ytterligare två glas vatten, fem minuter efter middagen.

Jag (usch elaka mamman) tvingar henne då att ta ett blodsocker med min mätare. Det visar sig att hennes är 22.4!!! 

Ringer 1177 i panik och jo då vi var ju så välkomna till akuten... Mina tårar kom konstant hela kvällen och dagarna efter. Jag visste ju precis hur det var... Men ändå inte..

Efter två veckor på sjukan, med massa ny information, lära att ta sprutor, blodsocker och äta rätt, fick vi komma hem på permis dagen innan julafton. Sen följde x antal veckor med diverse dalar... Lära upp skolpersonal, informera föräldrar till kompisarna mm mm..

Jag är glad över att jag inte visste då hur dagarna skulle te sig...för då vet jag inte hur jag och min man skulle orkat!

Sedan ett och ett halvt år har vi sluppit "pennor". Dottern har fått pump, dock hade vi inte fått den så snabbt om inte JAG tjatat sönder läkare och diabetesteam! Vilket jag är tacksam för idag.

Dagarna består av en ständig kamp att få acceptabla blodsockervärden och ge rätt mängd insulin till mat, mellanmål mm...