Jaha, efter att ha fått hämta dottern inskolan i måndags. Allmänt seg och förkyld var det dags att gå till skola resp. jobb idag igen. Har de senaste dagarna fått kämpa med alldeles för höga värden och allmänt hoppande blodsocker, kan inte påstå att de var bättre idag!! E hade ett superbra bs till frukost, 4,8(!!), sen vet ha inte vad som hände.. Känningar och höga värden om vartannat... Och då var vi ändå hos diabteamet igår för att få hjälp led just detta. Stackarn har fått extra insulin varvat med dextrosol, som ju inte är det godast som finns...
För att en toppa skoldagen fick dottern huvudvärk som heter duga ( på grund av hoppande värden), så hennes pappa/min man fick hämta innan skolan var slut. Jag kunde helt enkelt inte komma ifrån. Händer inte ofta men ibland så..
Nu hoppas vi på en bättre dag imorgon.

Tack för mig, hej!

Jag har aldrig hymlat med att jag är diabetiker, men heller aldrig skyltat med det. Äter jag ute tar jag mitt blodsocker och mitt insulin som om om det är det natuligaste i världen. Om någon ser så får de väl det. Tanken är ju att man ska kunna vara helt normal och inte smyga med allt man måste göra. För det är bland det värsta jag vet! 

Om jag hade gömt min bs-mätare när jag tar bs eller försöker gömma att jag tar insulin, vilka signaler sänder jag då till min dotter? 

Jag vill absolut inte att hon ska skämmas över att vara diabetiker. Hymlar man blir det ju lätt att man skäms, vilket kan leda till att man inte tar sitt insulin..skiter i att ta bs..

detta kan senare leda till allvarliga problem!!

Blir så trött på P3 när de inte kollar upp info innan de sänder ett program som på ett skämtsamt sätt ska försöka skämta om diabetiker. Kan dock lova att oavsett hur mycket mer jag och min dotter motionerar blir vi aldrig av med vår sjukdom...

tack för mig hej...

Jaha idag minsann var dotterns assistent sjuk, denna person är även hennes fritidsfröken. En helt underbar människa som jag kan lita helt och fullt på när det gäller att ta hand om dottern och hennes diabetes! Men idag var hon som sagt sjuk, nu var det ju även så att även den andra personen som kan lite om dotterns diabetes oxå var sjuk! Detta ledde till att de hade tagit in en helt ny vikarie, en ung tjej runt 20 som jobbade sin första dag igår. Jag kände att "Nehej minsann, här ska inte E vara på fritids idag." Hon fick helt enkelt åka hem istället. Eftersom jag jobbar deltid och är sjukskriven upp till heltid har jag rätt att ha henne på fritids när jag är hemma, detta mest för hennes skull. Det är inte alltid så roligt att vara hemma hos mamma... Men idag fick hon allt stå ut med gamla mamma. Och det gick ju bra det med.

När sådant här händer börjar jag allvarligt fundera på vem som har ansvaret att ta in vikarier som fixar de olika behoven som ju faktiskt kan finnas. Speciellt när det inte finns någon ordinarie personal att fråga. När jag senare kommer att börja jobba mer (jobbar på förskola) om detta händer, jag har absolut ingen möjlighet att bara gå hem från jobbet! Kan jag då lita på att E får rätt mängd insulin? Att personalen ifråga inte ger insulin vid lågt bs? Eller allt annat som ju faktiskt kan inträffa hos barn med diabetes...

Huvaligen...blir nervös bara jag sitter och skriver om det..

Tack för mig..HEJ!

Jag är med i en FB-grupp med föräldrar till barn med diabetes. Börjar allvarligt fundera på hur folk tänker, eller det kanske är jag som är en dålig mamma?

Där kommer inlägg från föräldrar som ställer väckarklockan flera gånger VARJE natt för att gå upp och ta BS (blodsocker) på barnet så att det ligger bra hela natten. Har vi aldrig gjort och kommer aldrig att göra! Vi tar ett på dottern efter middagen, runt sju, sen inget förrän morgonen efter. Ibland tar vi på henne när hon sover, INNAN vi går och lägger oss, men det är bara om hon ligger högt efter maten. Är vi dåliga föräldrar då för att vi anser att både vi och dottern ska få en god natts sömn, så att vi klarar av nästa dags alla prövningar? Vi har ju självklart även tagit upp detta med läkaren och han har sagt att vi absolut inte ska gå upp på nätterna.. Men man börjar ju fundera, med tanke på¨att det tydligen finns de föräldrar som går upp och tar på sina tonårsbarn...

Och alldeles nyss läste jag en mamma som undrade hur "vi andra gör" vid sjukdomar bland klasskamrater/förskolan. Många var det som lät barnen stanna hemma för att de inte ska bli sjuka. Ehhh varför? Visst att diabetiker kan bli lite mer sjuka när de har en grundsjukdom, men hur ska man veta hur barnen reagerar vid ex magsjuka om de aldrig fått det för att man får stanna hemma när någon annan i klassen/ på förskolan är sjuk? Nu kommer även här frågan tillbaka, är vi dåliga föräldrar som anser att barnen ska gå oavsett? (Ja inte om de är sjuka själva, givetvis!)

Skulle jag vara hemma med min dotter varje gång någon var sjuk i hennes klass eller på skolan skulle jag ju ALDRIG få gå till jobbet. Mina arbetskamrater skulle ju få tuppjuck för att jag aldrig kom.. Vi vuxna har ju faktiskt också ett eget liv, jag vill inte vara hemma med dottern jämt. Känns dock som vissa föräldrar verkar vara det, snacka om NOJA!

Tack för mig, hej ;-)

Hej alla där ute. 

Jag anser mig inte vara någon författare men känner att jag bara måste börja skriva av mina tankar och funderingar.

Anledningen är DIABETES, japp helt klart med VERSALER. Jag är så förbannat trött på skiten!! 

Det är nu nästan exakt två år sedan dottern insjuknade. Dagen jag aldrig glömmer, den kommer finnas i mitt minne lika starkt som dagen hon föddes. 

Jag är själv typ 1 diabetiker sedan barnsben, så när vissa symptom började visa sig hos dottern förstod jag nästan genast var det barkade hän.

 Denna decemberdag 2011 var som vilka andra. Vi hade ätit middag och börjat plocka undan. Under middagen tyckte jag att dottern ( då sex år) drack kopiösa mängder mjölk. Tänkte inte så mycket på det. Varningsklockorna och sirenerna kom först, när hon tar ytterligare två glas vatten, fem minuter efter middagen.

Jag (usch elaka mamman) tvingar henne då att ta ett blodsocker med min mätare. Det visar sig att hennes är 22.4!!! 

Ringer 1177 i panik och jo då vi var ju så välkomna till akuten... Mina tårar kom konstant hela kvällen och dagarna efter. Jag visste ju precis hur det var... Men ändå inte..

Efter två veckor på sjukan, med massa ny information, lära att ta sprutor, blodsocker och äta rätt, fick vi komma hem på permis dagen innan julafton. Sen följde x antal veckor med diverse dalar... Lära upp skolpersonal, informera föräldrar till kompisarna mm mm..

Jag är glad över att jag inte visste då hur dagarna skulle te sig...för då vet jag inte hur jag och min man skulle orkat!

Sedan ett och ett halvt år har vi sluppit "pennor". Dottern har fått pump, dock hade vi inte fått den så snabbt om inte JAG tjatat sönder läkare och diabetesteam! Vilket jag är tacksam för idag.

Dagarna består av en ständig kamp att få acceptabla blodsockervärden och ge rätt mängd insulin till mat, mellanmål mm...